ankaplankan

Jag lever fortfarande.. Har faktiskt till och med haft en bra dag.. Umgåtts och fått tänka på andra saker. Skrattat en hel del.. Människor med humor tycker jag om..

Blir dock lite konfunderad.. Vad är baktanken med det hela? Det är ju självklart att det finns en baktanke. Det ör det alltid.. Så blir lite rädder.. Och folk varnar mig.. Vänner.. Orkar inte mer med problem och vill inte ha mer problem runt mig.. Kan jag inte bara få leva timme efter timme och slippa tänka på framtiden?

Har i alla fall haft en bra dag. Lunchat, fast den kom upp lika fort, druckit kaffe på tegel och jagat mina glasögon som inte hade kommit.. Så jag får väl vackert vara blind ett tag till..

Var hem till Marie och hoho:ade en vända med.. Lånade hem några filmer.. Så tror jag ska slänga mig i soffan och titta på Lassie och gråta en skvätt.. Men sätter jag igång att böla nu så kommer jag aldrig att kunna sluta. Jag är så känslig. Gråter åt vad som helst.. Gråter åt en nyfödd grisbebis :) Lycklig för deras skull.. Samtidigt som jag själv skulle vilja vara i den situationen. Jag skrattar så jag gråter.. Och jag gråter av närhet.. Svårt när man är känslig och ledsen och det behövs inte mycket av någon för att man ska bli blödig och gråta..

Nu är jag i alla fall ensam igen.. Det hugger lite i kroppen.. Och tankarna svävar runt och verkar aldrig stanna. Vill kunna fokusera på endast en och kunna lösa den innan jag tar itu med nästa..

Jag är så trött.. Men vågar inte sova.. Får lite panik när jag sluter ögonen och är själv.. Vill att någon ska vaka över mig.. Vill vara som ett litet barn igen och ha någon som pysslar om mig och viskar i mitt öra att allting kommer bli bra.. Vill få känna hopp.. Hopp om livet..