ankaplankan

Jag måste vara världens hjälpsammaste människa! Den sista tiden harjag levt genom min släkt.. Först var det massa målande hos mamma, efter det packade jag i en vecka och flyttade och flyttstädade jag åt lillebror. Och nu i en och en halv vecka har jag varit hos den andra brodern och handlat, fixat, skrivat, städat och lagat mat och matlådor. Det har dock varit kul :) Men som jag skrev i gårdagens blogg så har mitt pluggande blivit lidande, men idag har jag fått in uppgifterna som skulle varit inne i fredags. :) Så nu är jag snart ikapp. Det känns otroligt skönt. Jag hade höga förhoppningar på mig med svenskan, men nu får jag se hur det går.

Har suttit och lyssnat på lugna favoriter hela dagen. Skrivit min uppsats om kärlek. Det är ju egentligen ett ämne som passar mig perfekt, men nu blev det väldigt svårt och jag höll allt på distans. Det kändes inte ok, men jag gjorde så gott jag kunde och orkade.

Jag har oxå lagat blommig falukorv och käkat. Å så blev de matlador som jag ska frysa in åt storebror. Hoppas han gillar dom :)

Skulle dock behöva hoppa in i duschen, men jag väntar på en snygg karl *S* Hahaha, ja han var snygg, men han ska bara komma hit och fixa dörren som inte går att låsa. Han skulle komma någon gång under dagen, så jag hoppas han behagar dyka upp snart så jag hinner göra mig i ordning inför kvällens match :) Den ska tv:sändas med så håll utkik efter mig i tvrutan ikväll klockan 18:30 på tv4 plus eller tv4sport :)

Nu känner jag mig ganska redo för att skriva av mig lite om det som hände i torsdags.. Eller egentligen är det en lång process som varit under en lång tid. Men nu börjar jag känna mina egna gränser och ställer inte upp på vad som helst. Jag har svalt ganska mycket genom åren, pga att jag verkligen tyckt om den människa. Känslorna har varit upp och ner, men han har alltid betytt väldigt mycket för mig..

Jag tar det från början.. Jag säger det igen, detta är mina tankar och ingen säger att dom är rätt bara för att jag tycker si eller så, det finns alltid två synpunkter på allting.

Den 9 Juni - 2008 träffades jag och han första gången. Vi hade pratat rätt intensivt dagarna innan via msn och sms.. Jag gav mig till och med på att prata med honom i telefon, men jag var så nervös över att prata engelska så jag sa inte många ord..
När vi väl träffades i Hornstull och käkade lunch och tog en promenad var det inte mycket annorlunda. Han var blyg och sa inte mycket, och jag kunde och vågade inte prata engelska så vi gick mest tyst och fnissade..
Vi höll kontakten efter det via msn och några dagar senare träffades vi igen.. Denna gången sent på stan en kväll när båda hade varit ute på eget håll. Vi hade båda alkohol i kroppen och vågade prata mera. Vi gick vidare på Big Ben och Patricia och hade en jättekul och mysig kväll. Vi stog på däck på Patricia och tittade åp soluppgången.. Han höll om mig bakifrån och det var riktigt mysigt. Jag tvingade i han en massa white russian så båda två var ganska dragna.
Vi delade en taxi och jag åkte hem till mig och han till sig...

Dagen efter träffades vi igen. Bakis var man... Och vi hade sex första gången.. Minns inte hur det var, men det brukar aldrig vara bra första gången.. Men efter den gången fortsatte vi träffas... För att ha sex. Han kom alltid hem till mig, vi träffades aldrig hos honom... I början tänkte jag inte på det, för jag hade börjat tycka om honom och hans humor.. Vi pratade en massa på msn, skicka en massa sms så jag var tvungen att byta abonnemang´.. :P

Vi pratade inte så mycket live... För mig var språket jobbigt.. Jag fick aldrig fram det jag ville säga.. Det var då lättare via msn.. Så det var mest han som berättade och pratade. Jag kunde ligga bredvid han i soffan och bara lyssna på hans berättelser om resor i andra länder. Jag älskade hans röst och hans sätt att berätta.

Jag började känna mig.. Inte utnyttjad, eftersom jag själv älskade hans närhet och det bra sex vi hade.. Men jag hade på den tiden svårt att ha sex utan känslor, och det har jag än idag. Det är inte jag, helt enkelt. Men jag tröttnade på att han bara kom hem till mig, hade sex och sen åkte därifrån. Jag försökte ta upp det med honom flera gånger.. Jag tror inte han riktigt förstog, men det gjorde mig så ont. Och på grund av allt detta kom känslor fram när jag drack och kunde skicka sms till honom när jag var full och blev kallad en dramaqueen av honom. Jag hade en massa känslor som jag inte visste vart jag skulle göra av.

Helt huxflux, en dag... Jag kommer ihåg den mycket väl.. En dag, eller rättare sagt en kväll, var vi ute och gick en sen promenad. Jag hade besök hos mig och vi hade ätit middag och druckit lite vin, så han och jag bestämde att vi skulle ta en promenad. Och han förstod när jag pratade svenska!! Det var helt otroligt.. Han förstod mig för första gången och sen dess har vi kunnat prata mycket bättre. Vi gick ner till vinterviken, det blev skymning.. Jag sparkade i löv och kände mig allmänt förälskad den kvällen. Om någon skulle sett oss, skulle de säkert trott att vi var ett nyförälskat par...

Samma kväll, fast senare... Jag blev lite deprimerad å satt som vanligt vid mitt tänkarträd.. Han kom dit, för att jag var ledsen. Det var den första gången han visade några känslor fDen för mig. Han kom dit för att jag var ledsen..  Vi åkte iväg med hans bil, ner till vinterviken igen... Vi pratade lite och till slut hade vi sex i baksätet på hans bil.. Det var en trevlig upplevelse...

Tiden gick och jag hade ett kort förhållande och vi träffades inte.. Men vi höll fortfarande kontakten med varandra.. Vi pratade mycket på msn och sms.. Förhållandet tog slut och vi träffades igen och fortsatte på samma sätt.. Snabba möten i min lägenhet.. Jag ville ta mig ur det, för det var inte detta jag ville ha.. Men jag visste inte hur.. Jag ville, samtidigt som jag inte ville.. Jag ville att han i alla fall skulle behandla mig som sin vän.. Gå på bio nån gång, gå ut å ta nån öl eller vad som helst.. Göra någonting annat än bara ha sex..

En dag upplevde jag att jag var gravid.. Jag berättade det för han... Han vill inte ha barn, och det har jag accepterat, men... På det sättet han till slut sa det till mig, gör ont än idag.. Jag var hemma hos honom, ja en enda gång fick jagk omma hem till honom, vi drack kaffe och hade inte haft nån kontakt på flera månader.. Och han sa så här: "Det känns helt ok för mig, det känns inte som om det är mitt barn"
Visst, det var inte lätt för honom heller, men vid den tiden hade vi känt varandra i ett år och det kändes otroligt tufft..
Jag fick senare missfall och fick inget stöd av honom. Det var trots allt två stycken som hade gjort detta barn.. Även fast jag själv bestämde mig för att jag hade velat behålla det, så fick han acceptera det... Och det gjorde han..

Jag minns oxå en gång... När jag hade blivit våldtagen och det var en massa polisförhör... Jag hade varit ute och druckit några glas vin och var ledsen... jag pratade med honom i telefon och allt var så jobbigt. Både med våldtäkten och mina känslor för honom... jag frågade honom om jag fick komma till hans port och han kom ner och gav mig en kram.. men det ville han inte... Det kändes oxå väldigt hårt....

Efter att vi känt varandra över ett år vågade han visa sig ute med mig.. Vi träffades och drack nån öl, utan att ha sex. Det var en speciell och konstig känsla... Men det var väldigt trevligt och jag könde mig mer som en människa igen.. Att vi kanske höll på att bli vänner...

Jag hade det lite kämpigt i mitt liv flera gånger. Jag fick några perioder då jag var nere över allt möjligt i mitt liv.. Så en kväll försökte jag ta livet av mig.. Jag har lite minnesluckor den kvällen, men jag vet att jag satt och pratade med honom och en annan kompis på msn.. Jag berättade att jag skulle dö den kvällen.. Att det var vad jag ville och det var det verkligen inte.. Jag var då inte rädd för att dö.. Usch, jag hoppas jag aldrig får den känslan igen... Hur som helst så blev han arg på mig och loggade ur, istället för att komma över eller ringa polisen eller nåt. Tack vare den andra kompisen kom polisen och jag överlevde.. Med nöd och näppe.. Jag klandrar inte honom för att han inte gjorde någonting.. Det var väö hans sätt att reagera..
Men nu en av de sista dagarna fick jag höra att han inte ens tror på att det var sant.. det kändes så lågt och gjorde så ont i mig...

Vi träffades oftare och oftare ute och drack öl och hade helkvällar.. Vi hade roligt tillsammans och vi fick varandra att skratta. Allt oftare fick han mig att må bra.. Genom att bara prata med mig på msn och vara sig själv.. Det är det ingen annan som lyckats med i hela mitt liv.. Vi kunde även göra andra saker än bara ha sex. Vi har  till och med åkt på kryssning tillsammans.. Han har följt med mig på sov fester.. Han har kunnat träffa mina kompisar.. Till och med hälsat på min lillasyster.. Det har känts så mycket mer positivt.. Han visade mer och mer att han ville vara min vän..

Den sista tiden har jag istället börjat irretera mig på att han vill komma o hälsa på, han säger en tid och dag, men hälften av gångerna har han bara dykt upp. Det har varit sjukdomar och arbete som ställt in.. Vi har pratat om den saken och förstått varandra. Han trodde jag misstrodde honom att han var sjuk, vilken jag inte gjorde, utan blev bara besviken och kände att jag satt hemma och väntade gång på gång och det fanns alltid nånting annat som kom emellan. Jag fick återigen känslan av att känna mig i underläge..

Och för att komma till det som hände i torsdags när vi var ute.. Vi var på chaplins och sen golden hits.. Vi käkade, drack och hade trevligt.. Vi kramades och pussades.. Ja, det gör vi även när det finns folk i närheten..
Han ville att vi skulle åka hem till mig, först var jag tveksam, men sen sa jag ok.. Och då skickade han ett sms när han var på toaletten, att han inte kunde stanna över natten utan var tvungen att åka hem.. Det fick mig att känna på samma sätt IGEN! Att jag inte ens är värd att sova med.. Det har oxå hänt ett antal gånger.. Att han åker hem istället för att stanna under natten.. Det har oxå känts konstigt och dumt..
Så jag sa som det var.. Att det är alltid någonting.. Inte för att jag misstrodde honom att han behövde hem till sin medicin.. Utan för mina känslor som hans bettende får mig att känna..

Vi gick mot centralen där jag skulle ta tunnelbanan hem och vi stannade till.. Jag sa som jag kände det och han blev arg. Jag uttryckte mig kanske lite klumpigt, att det skulle vara billigare att ta en hota än taxi fram och tillbaka till Vallentuna.. Han blev arg och tyckte att jag misstrodde honom, vilket det inte handlade om..Att jag inte trodde på honom.. Och han drog då upp mitt självmordsförsök att jämföra med trovärdighet.. Det sårade mig grymt och jag blev ledsen och bad han gå.. Och det gjorde han, utan ett ord...

Jag ringde upp FarstaHåkan och pratade lite allmänt och fick lugna ner mig lite.. Jag satte mig på tunnelbanan och fick då ett sms av han.. Han skrev klart och tydligt att det var över mellan oss och han inte kunde leva upp till mina förväntningar om honom. Och att han inte blev trodd och han inte ville försvara sig hela tiden. Vi skulle aldrig ses mer och han önskade mig ett bra liv..

Jag började gråta igen på tunnelbanan men besinnade mig och skrev tillbaka att jag accepterade hans beslut, men att det var tråkigt att det skulle sluta så här efter två år och dessutom när vi egentligen tycker om varandra. Men jag kände inte att jag hade gjort något fel och denna gången kände jag att jag behövde stå upp för mig själv och mina känslor. Jag förklarade oxå för honom att det handlade om samma sak när jag regerade att han dök upp hälften av gångerna och då tyckte han att jag hade rätt.. Jag önskade honom ett bra liv och skrev att jag alltid kommer ha han i mitt hjärta..

De sista dagarna har jag funderat på om jag egentligen gjort något fel? Men jag kommer inte på något.. Jag har varit öppen mot honom med mina känslor för honom, både när jag har varit nykter och när jag har varit full. Han visar mest känslor när han varit full.. Han har till och med sagt att han älskat mig, men dagen efter inte hört av sig.. Jag tycker att han skulle ha varit försiktig med såna ord och känslor emot mig, om han vet vad jag känt och om inte han känt samma sak.. Annars blir det att man leker med någon annans känslor..

Jag säger inte att det varit lätt för honom heller. Absolut inte.. Ett förhållande är mer komlicerat för honom än för mig.. Han vill vara 100% säker på att han gör rätt innan han ger sig in i någor, vilket jag kan förstå.. Och han har även förstått mig att jag inte kan vänta hur länge som helst på honom..

Och jag kanske har puschat honom på något indirekt sätt.. Jag vet inte.. Men det enda jag har krävt är repsekt, och med det menas att man ska behandla mig som en människa. Inte lova och säga saker som inte händer, behandla mig som en människa med känslor, och sist men inte minst, inte låtsas eller bete sig som om man vore något annat..

Just nu känner jag mig väldigt kränkt och ledsen.. Det värsta är inte att jag har förlorat någon som jag har älskat, utan för att jag kommer sakna honom något så fruktansvärt. Det är redan tomt efter tre dagar.. Inga sms och inget munhuggande på msn.. Men det kanske är det bästa som hände i alla fall.. Det skulle kanske inte gå för oss att bara vara vänner.. Nnär det funnits så mycket känslor mellan oss.. Och det är kanske det våran vänskap byggt sig på med..

Men han kommer alltid finnas i mitt hjärta.. Jag vill försöka förstå hur han tänker och varför han gör som han gör ibland.. Samtidigt som jag vill att han skulle förstå varför jag som jag gjort ibland..

Han har betytt mycket för mig de sista åren och kommer göra det i många år till, även fast vi inte har någon kontakt med varandra. Han har lärt mig mycket, eftersom vi är ganska olika människor. Han har fått mig att tänka.. Han har fått mig att le... Han har fått mig att skratta.. Han har fått mig att må bra...

Ska oxå tillägga att jag fick två sms av dagen efter i torsdags.. Han hade berättat att han skulle ut den kvällen.. I hans sms skrev han att han verkligen var ledsen för kvällen innan.. Men då hade han druckit alkohol igen.. Jag vill att han ska kunna tycka och tänka utan alkoholk i kroppen med.. Även fast det var skönt med en ursäkt, så känns det inte ok.. Det känns som om jag vill ha en förklaring..

Man måste vara ärlig mot sig själv med sina känslor!! Man får varken tvinga fram dom, eller gömma undan dom..